Bekämpad spondylit: riskfaktorer, behandling och diagnos

Vilka fakta ska jag veta om ankyloserande spondylit?

Vad är den medicinska definitionen av ankyloserande spondylit?

• Bekämpad spondylit är en typ av artrit som beror på inflammation i flera leder, kännetecknande av ryggmärgsfasterna och de sacroiliac lederna i ryggraden.

Varför är ankyloserande spondylit så smärtsamt?

• Även om det tenderar att påverka dessa leder och de mjuka vävnaderna runt ryggraden, kan andra leder också påverkas såväl som vävnader runt lederna (entes, där senor och ligament fäster vid benet).
• Denna störning resulterar ofta i benkramp (eller fusion).
• Termen ankylosering härrör från det grekiska ordet ankylos, vilket betyder förstyvning av en led. Spondylos betyder ryggraden (eller ryggraden). Spondylit avser inflammation i en eller flera ryggkotor.
• Bekämpad spondylit är vanligtvis en kronisk och progressiv form av artrit.
• Bekämpad spondylit kan också involvera andra delar av kroppen än lederna, såsom ögon, hjärta och lungor.

Vem riskerar för ankyloserande spondylit?

• Bekämpad spondylit är mycket sällsynt. Frekvensen i USA liknar frekvensen i resten av världen. Ankyloserande spondylit drabbar främst unga män. Män är mer benägna att ha ankyloserande spondylit än kvinnor.
• De flesta människor med sjukdomen utvecklar den i åldern 15-35 år, med en genomsnittlig ålder på 26 år vid början.

Vad orsakar ankyloserande spondylit?

Även om den exakta orsaken är okänd, tros ankyloserande spondylit bero på en kombination av ett genetiskt inflytande och en utlösande miljöfaktor. De flesta patienter med ankyloserande spondylit har vävnadsantigenet humant leukocytantigen B27 (HLA-B27). Personer med ankyloserande spondylit har ofta en familjehistoria av sjukdomen.

Vad är tecken och symtom på ankyloserande spondylit?

Patienter med ankyloserande spondylit har ofta smärta i ryggen. Smärtan är belägen över korsbenet (botten av ryggraden) och kan utstråla till ljumsken och skinkorna och ner i benen. Den typiska patienten är en ung man som upplever upprepade avsnitt av ryggsmärta som väcker honom på natten tillsammans med ryggstyvhet på morgonen. Lågryggsmärtan kvarstår även i vila. Detta smärtmönster är karakteristiskt för bilateral sacroiliitis (inflammation i sacroiliac lederna).

Med tiden utvecklas ryggsmärtan uppåt ryggraden och påverkar ribborgen. Bröstutvidgningen blir då begränsad. Patienten måste öva andning med membranet. Ryggradens nackdel (cervikal ryggraden) stelnar sent under sjukdomsförloppet, vilket leder till begränsningar i nackens rörelse och huvudrotation. Så småningom är ryggraden helt styv och förlorar sina normala krökningar och rörelser.

Det tidigaste objektiva tecknet på ryggradens engagemang är förlusten av rörelse från sidan till sidan av ryggraden (kallas korsryggen). Läkaren kan upptäcka sacroiliitis hos patienten om (1) knackning på området över sacroiliac-lederna orsakar ömhet eller om (2) tryckning på bäckenet med patienten liggande med ansiktet ner orsakar smärta. Flera test har utformats för att mäta ryggraden som uppstår när sjukdomen utvecklas. Läkaren kan stöta på synovit (inflammation i ett led i membranet) och begränsning av ledrörelser vid undersökning av leder i patientens lemmar.

Hur diagnostiseras ankyloserande spondylit?

Kriterier för diagnos av ankyloserande spondylit utvecklades vid reumatiska sjukdomskonferenser i Rom och New York och har därefter kallats Rom-kriterierna (1963) respektive New York-kriterierna (1968). Även om dessa kriterier inte är perfekta har de allmänt accepterats vara användbara. Sacroiliitis är det särdrag som kännetecknar ankyloserande spondylit, och dess närvaro krävs för diagnosen under båda kriterierna.

• Romkriterier (1963): Ankyloserande spondylit finns när bilateral sacroiliitis är förknippad med något av följande kriterier:
  • Smärta i korsryggen och stelhet i mer än tre månader
  • Smärta och stelhet i bröstområdet
  • Begränsad rörelse i korsryggen
  • Begränsad utvidgning av bröstet
  • Historik om bevis på irit (irisinflammation) eller tillstånd som är resultatet av irit
• New York-kriterier (1968): Definitiv ankyloserande spondylit finns när avancerad-till-svår bilateral sacroiliitis är förknippad med minst ett av de kliniska kriterierna nedan eller om avancerad-till-svår ensidig sacroiliitis eller måttlig bilateral sacroiliitis är associerad med kliniskt kriterium 1 eller med både kliniska kriterier 2 och 3 (se nedan). Trolig ankyloserande spondylit förekommer om avancerad till svår bilateral sacroiliitis är associerad med inget av kriterierna. Kriterierna är följande:
  1. Begränsad rörelseförmåga hos ryggradens rörelse framåt, rörelse från sida till sida och förlängning
  2. Historik eller närvaro av smärta vid thoracolumbar-korsningen eller i ländryggen
  3. Begränsning av bröstutvidgningen till 1 tum eller mindre

Radiologisk diagnos av ankyloserande spondylit

Röntgenbilder (vanliga röntgenfilmer) är den enskilt viktigaste bildtekniken för detektion, diagnos och uppföljning av patienter med ankyloserande spondylit. Sammantaget kan röntgenfilmer väl avbilda beniga funktioner, subtila avsättningar av kalcium i vävnad och vävnadsområden som härdar till ben. Läkaren kan pålitligt diagnostisera ankyloserande spondylit om dess typiska radiografiska särdrag finns.

Radiografiska fynd är följande:

• Sacroiliitis (inflammation i sacroiliac-lederna vid ryggraden) förekommer tidigt under ankyloserande spondylit och betraktas som ett kännetecken för sjukdomen. Radiografiskt sett är det tidigaste tecknet ledets otydlighet. Förbanden breddas först innan de smalnar. Bony erosions på sidorna av fogen utvecklas, med eventuell benfusion. Sacroiliitis förekommer vanligtvis i ett symmetriskt mönster.
• I ryggraden utvecklas de tidiga stadierna av spondylit som små erosioner i hörnet av ryggraden. Detta följs av syndesmofytbildning (ossifiering av de yttre fibrerna i annulus fibrosis). Detta får hörnen på en ryggrad att överbrygga till en annan. Den fullständiga sammansmältningen av ryggradsorganen med syndesmofyter och andra relaterade ossifierade mjuka vävnader ger den så kallade bambu-ryggraden.
• Frakturer i etablerad ankyloserande spondylit uppträder vanligtvis vid thoracolumbar och cervicothoracic korsningar. Frakturer sträcker sig vanligtvis framifrån och bakåt och passerar ofta genom den ossifierade skivan. Dessa frakturer har kallats kritsticksfrakturer.
• På röntgenfilmen framträder pseudoartros (en onormal sammansättning som bildas av fibrös vävnad i ett fraktur) som områden med diskovertebral förstörelse och angränsande härdning. Pseudoartros utvecklas vanligen sekundärt till ett tidigare oupptäckt fraktur eller vid ett osmält segment men kan misstas för en skivinfektion. Ett viktigt kännetecken för bildbehandling är involvering av de bakre elementen.
• På röntgenfilmen förekommer enthesopati (inflammation där ligament, senor och ledkapslar fästs vid benet) som erosioner på platserna för fästen. Med läkning sker ny benproliferation. Lesioner utvecklas vanligtvis bilateralt (på båda sidor) och är symmetriska i fördelning. Enthesopatiska förändringar är särskilt framträdande på vissa platser runt bäckenet.
• Höftledsengagemang är vanligtvis bilateralt och symmetriskt. Höftledsutrymmet smalnar jämnt och lårbenets huvud (lårbenet) rör sig inåt. Därefter sticker lårbenets huvud in i bäckenet eller benben.
• Bekämpad spondylit kan påverka lungan i form av progressiv fibros (fibrös degeneration) och lesionsförändringar i lungans toppar. På röntgenfilmer kan bröstlesioner likna tuberkulös infektion. Infektioner som involverar Aspergillus-arter och andra opportunistiska infektioner kan komplicera lungbullar (lesioner). Bekämpad spondylit påverkar vanligtvis lungorna flera år efter att sjukdomen påverkar lederna.

Datortomografi

Computertomografi (CT) kan vara användbart hos utvalda patienter i vilka man har misstänkt ankyloserande spondylit och i vilka initiala sakroiliac joint röntgenfilmfynd är normala eller otydliga Funktioner som led erosioner och benig ankylos är lättare att se på CT-skanningar än på röntgenfilmer.

CT kompletterar en diagnostisk procedur som kallas benskintigrafi, som innebär att man injicerar ett radioaktivt material i kroppen och spårar materialets aktivitet. CT hjälper läkaren att utvärdera områden med ökat upptag av det radioaktiva materialet, särskilt i ryggraden. Benskador, såsom pseudoartros, frakturer, förträngning av ryggradskanalen och inflammatorisk sjukdom hos facet kan upptäckas med hjälp av CT.

Bild av magnetisk resonans

Fördelar med magnetisk resonansavbildning (MRI) inkluderar direkt visualisering av broskavvikelser, detektion av benmärgsödem (en onormal uppbyggnad av vätska), förbättrad upptäckt av erosioner och säkerhet mot möjliga strålningsrisker.

MRT kan ha en roll i den tidiga diagnosen sacroiliitis. Detekteringen av synovialförbättring vid MRI har visat sig korrelera med sjukdomsaktivitet mätt med laboratorietester. MR har visat sig vara överlägsen CT vid detektering av brosk, erosioner i ben och benförändringar under brosket. MRT är också känsligt för bedömning av aktivitet tidigt under ankyloserande spondylit och kan ha en roll för att övervaka behandlingen av patienter med aktiv ankyloserande spondylit.

Vid långvarig ankyloserande spondylit upptäcker MRI pseudoartros, divertikula förknippat med cauda equina-syndrom (svår komprimering av nerverna längst ner i ryggmärgen) och ryggmärgsstenos (förträngning eller sammandragning). Hos patienter med brottkomplikationer eller pseudoartros är MR användbar för bedömning av ryggradens förträngning och skada på nässlingan. MRT anses vara obligatoriskt hos patienter med neurologiska symtom, särskilt hos patienter med neurologisk försämring efter fastställd ryggmärgsskada.

Ben Scintigraphy

Scintigrafi har använts för att upptäcka tidig sacroiliitis, men motstridiga resultat har rapporterats om dess noggrannhet. En ökning av upptag av radioaktivt material med ben baserat på fynd av scintigrafi i ben kan också användas för att utvärdera aktiv ankyloserande spondylit. Påverkade platser inkluderar leddelar och entes. En viktig tillämpning är utvärderingen av patienter med långvarig ankyloserande spondylit som utvecklar ny smärta med eller utan en ny historia av trauma. Fokusområden för upptag av radioaktivt material kan indikera ett fraktur eller pseudoartros.

Ankyloserande Spondylitis Quiz IQ

Vad är behandlingen för ankyloserande spondylit?

När en definitiv diagnos har fastställts, bör en detaljerad förklaring av sjukdomen, inklusive dess konsekvenser, tillhandahållas till patienten. Regelbundna livslånga övningar utgör grundpelaren i behandlingsprogrammet. Lämpliga smärtstillande medel (smärtstillande medel) bestående av icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel, såsom ibuprofen (Motrin, Advil) eller naproxen (Aleve), bör administreras under övervakning för att kontrollera smärta och stelhet och för att låta patienten fortsätta träna genom smärta. Andra läkemedel, såsom tumörnekrosfaktor-alfa-antagonistgruppen, kan också användas, liksom metotrexat och sulfasalazin. För mer information, se Förstå ankyloserande spondylit mediciner. Svår höftinvolvering kan kräva hoftersättningsoperationer. Ryggradskirurgi kan behövas för att behandla komplikationer av långvarig ryggradssjukdom.